En duva i takrännan ovanför mitt fönster:
stjärtfjädrar tecknar molnens kant
i fönstrets diagonal

duvans kutter lockar, lockar
gråvita toner rör sig i mitt rum
och vinden vilar ut på balkongen

jag smeks av duvans läte
som lockar fram ett bortglömt minne:

känslan av barnets mjuka hull
tätt intill min kind
den värnlösa nackens värme
på mina läppar
de späda fingrarnas famlande grepp

jag suger i mig barnets doft
denna livets hjälplösa doft
jag lyssnar till barnets
glada joller och drabbas ohjälpligt
av smärtsamma varsel

då lyfter duvan och flyger iväg
och lämnar mig ensam kvar i rummet