Jag sökte mig till en kyrkogård
Men med min sorg kvarlämnad hemma
Och ingenstans kunde jag hitta
Att lägga min enkla tulpan

För att avmarkera livet mot döden

Stegen mättes mot en allt större växande stillhet
Och ron uteblev
Även i kyrkklockornas tystnad

När jag till slut fann kyrkovaktmästaren
Hade jag inga ord att beskriva
Hur den borttappade sorgen sett ut
Och han kunde inte hjälpa
Min tulpan ville vissna i samma stund

Utryckningen, förklarade han
Kan ha varit en övning
Den framtida sorgen
Har lärt sig promenera i dina steg

Hans ögon var matta

Under sina många dagar på kyrkogården hade inte bara samma löv krattats
Utan även vilsna människor avvisats
De som utan att ha förstått
Velat förberedelse