I denna värld finns ingen vackrare solnedgång
än den i asketernas inbillade öken.
Frestelsens sol lyser och bränner där,
men ingen låtsas om dess verkan.
När den så iklär sig de underbaraste färger,
i hopp om att åtminstone bli noterad,
kommer asketerna ut ur sina grottor
med hungrande blickar mot västra horisonten.

Dessa magnifika solnedgångar
är allt självbedragarna lever för
(”deras enda njutningsmedel”, viskar jag så tyst det går).
Varje kväll belönas de för sitt ignorans-motstånd
med färger som smeker synen.
För dem är solnedgången det slutgiltiga beviset
för ännu en seger över yttre krafter.
Aldrig kommer de att inse
att det är då de bekräftar njutningens livsviktighet.
(”De kan inte tänka så långt i sitt segerrus”, fnittrar jag.)

Dessa fanatiska asketer
har givit njutningen ansikten,
vilka de skyggar för och undviker
med iakttagande av rigorösa försiktighetsåtgärder.
Men ansiktena är målen
för krafter som lever gott i asketernas själar.

Och på natten, när hettan vänts till kyla,
spricker svarta stenar i deras öken...