Hon var vacker och hon var märklig.
Inte lik någon annan jag träffat.

Hon pratade om sådant jag inte förstod.
Men jag bara nickade och log.
För hon var så vansinnigt söt när hon väl kom igång.

Hon lyssnade och ville förstå.
Det är inte vanligt, inte många som gör.
Ja hon var sådär underbart märklig.

Alla andra liksom försvann.
Sådär som andra gör när det bara finns du och hon.
Alla skratt, all musik, allt jag hörde var hennes ord.

Vi pratade om allt och vi pratade om inget.
Vi pratade om vad vi ville bli och vad vi hade varit.

När du la dig på golvet för att sova klev jag försiktigt över och la mig i soffan.
Jag funderade en stund på om du frös, om jag skulle lägga min filt över dig.
Men sömnen kom så fort så fort.
När jag vaknade så var du borta men du hade lämnat en lapp bredvid mitt huvud.
"Tack för att jag fick träffa dig"
Och jag log för jag hade träffat den märkligaste flickan.

Det var inte fören jag kom hem jag började tänka.
Att märklig kanske inte alltid är bra.


Vi pratade om mörker.
Men du sa aldrig något om ärren på dina armar.
Ärr som måste ha blött länge och ofta.

Vi pratade om kärlek.
Men du sa aldrig något om pappan till dina barn.

Vi pratade om det som varit.
Men du sa aldrig något om din barndom.

Vi pratade om att du inte dricker.
Du sa att din man inte vill.

Du sa att ibland känns det som att du vill fly.
Du sa att du ville ha ett annat liv.
Du sa att han ofta blir arg.

Men mest av allt så tänker jag på när jag skulle ge dig en kram.
Du tog ett steg tillbaka och det var nog då jag borde ha lyssnat som mest.