Som är naken.
Högst upp på ett berg, en av de sju, står en staty liknande den i Rio.
Men i det här landet har brasilianare låg status. Hur kommer det sig?
Jag undrar, vilka länder som pratar portugisiska.
”Det är många” intygar en jag bor hos.
35 miljoner människor, läste jag på flyget hit.
Det är många.
Språket låter inte som spanska,
som jag trott.
De kan prata med befolkningen i grannlandet, men språken är inte så nära besläktade.
Istället är det slaviska influenser, med flertalet låneord från arabiskan.
Ord som alimento och är arabiska, alla ord som börjar på al!
Det är kantigt, det är oförståeligt, det är nytt.
En kvinna förklarar, att våra halsar växer olika, beroende på hur vi använder dem.
Jag försöker att ha skrovel i halsen, med tungan i gommen och framme vid tänderna.
Jag övar på enstaka stavelser, det är fysiskt och svårt.
Men det går.

Vieira är ett namn, som återkommer överallt. Men som förnamn, till skillnad från hos den jag känner, som kommer från Mocambique där de talar samma språk som här.
Det är många, många som talar det här språket.
Så det lönar sig, att öva.
Jag stöter på ett yogaställe, de har undantagsvis mat utan kött.

På gatorna hör jag mycket svenska. Danska, holländska, tyska.
Många språk jag förstår.
Där jag bor är det lyckligtvis endast det främmande språket, som talas.
Utom ibland, när de ska förklara något för mig.
Jag lyssnar, tar in. Lär mig som ett barn.
Snart kan jag tala. Bara jag inte är rädd för, att göra fel.

Lamporna breder ut sig som ett pärlband framför mig.
Är det också Lissabon, som lyser på andra sidan vattnet?
Troligen.
Men jag har ingen att fråga.
Lissabon ligger nära både Afrika och kontinenten.
Ett slags mellanting, med Orienten och resten av Europa inom räckhåll.
En simtur söderut, och jag är i Afrika.

Jag vill stanna här.
Precis här, vill jag sitta.
Hamnstadens friska bris.
Friheten.
”A liberdade é um dom,
mas um dom que se conquista”:

Ett vykort från ett antikvariat,
som inte slutat tala sanning.
Vissa ord, är liksom kartor oförgängliga.
De viskas och ges vidare, med samma laddning varje gång.
"Frihet är en gåva, men en gåva som måste intjänas".
Eller något i den stilen.

Vissa ord, mister aldrig sin betydelse.