Jag skriver inte detta för uppmärksamhet, jag skriver inte detta i hopp om att folk ska tycka synd om mig, jag skriver det här i viljan att för en gångskull bli förstådd och att människor ska lära sig att ord och handling kan göra riktigt ont..

I hela mitt liv har jag hört folk kalla mig konstig, emo, ful, fet, värdelös - jag har fått höra att jag borde dö, att ingen skulle bry sig om jag gjorde det, och vad tror ni jag länge någonstans velat mer än något annat?
Egentligen inte, jag vill inte dö, jag vill inte skada mig på grund av andras ord men när man är ung och aldrig hört något positivt, åtminstone inte tillräckligt ofta för att tro på det, är det inte svårt att ta åt sig, tro att det är sant. Mitt självförtroende sjönk så lågt, tills det inte längre fanns något kvar att ta av och det var då jag började skära mig för första gången och gammal, det var jag inte. Jag har skärt mig i 8 år, första gången var jag endast 10 år gammal, om jag inte var 9 eller 8 år gammal. Jag minns inte så väl längre, depression har en sådan mekanism, det gör att man glömmer bort det man inte egentligen vill komma ihåg men min ångest blev värre, och jag gick ifrån klösmärken och små sår till att använda rakblad och glasskärvor bara något år senare men i början gjorde jag bort mig och skar mig på ställen där det syntes väl och gick med långärmat tills många sår inte alls syns längre och sedan lärde jag mig att endast skära mig på ställen där ingen kan se såren.

Jag har alltid blivit illa behandlad, vart mobbad och utfryst så länge jag kan minnas, första gången jag minns något liknande då var jag endast 5 år gammal och det fortsatte sedan när jag var åtta år gammal. I två år hade jag en bra vän jag alltid lekte med, men sedan blev vi tre och gissa vem som aldrig fick vara med?
Sedan blev vi fem stycken, men vi fungerade fortfarande bara två och två. Jag minns flera födelsedagar när ingen av mina vänner kom på min födelsedag, eller ens ringde och sa grattis och det gör ont när man bara är ett barn.

Jag tror inte det var medvetna om hur deras beteende faktiskt påverkade mig, men det måste de ha varit efter vi blivit äldre åtminstone för nu blev jag inte bara utfryst utan jag minns även att de tog mina saker, kastade de emellan varandra, sa saker och jag passade inte in någonstans, det gjorde mig mer och mer asocial och avskärmad för jag fick alltid en kniv i ryggen och dög då och då. Även lärarna var vidriga emot mig, en sa att jag stank fast jag hade nytvättade kläder och duschade varje dag och det är uppkomsten av min OCD och en slags paranoia som gör att jag tror att jag är vidrig fast jag nyss tvättat mig och en annan lärare var så hemsk emot mig att jag grät och rev upp knogarna i hennes närvaro men hon brydde sig inte alls vilket gör att jag inte har någon respekt för lärare eller någon som helst vilja att gå i skolan. Och blev det bättre på högstadiet? Nej, det blev det inte. Jag hamna i en hemsk klass, med några jag 'kände' från innan men jag minns en gång att en av dessa 'vänner' rispat bort min ansikte på en bild av mig i hennes skåp och det sved, för jag var så pass naiv och tro att vi var vänner men det blev sämre och i sjuan slutade vi att prata överhuvudtaget efter bara ett par veckor. Redan skadad och ärrad, och död inombords. Personen jag var tidigare är borta, jag känner nu inte alls igen mig själv men försöker blint leta mig tillbaka men min fasad, alltså en fake image, ett låtsas leende på läpparna och ett dåligt rykte är allt jag var.

Jag som tidigare visat tecken på gott uppförande och vilja att komplettera mina studier med gott resultat började skolka, stanna hemma - minns en gång att jag käkade tvål för att jag skulle få magsjuka och få stanna hemma - det började jag redan med på mellanstadiet i och för sig men inte i samma skala. Min ångest blev som sagt värre, och att skära sig minska det knappt, endast för stunden och gjorde det snarare att blev det värre efteråt. Jag har skrikit, jag har gråtit, jag har tänkt ta mitt liv, och jag har helt ärligt vart nära på att begå självmord men jag är livrädd för att dö - vad tänker de som känner mig när de läser det här, om de någonsin får göra det?
Var låtsas leendet allt ni såg, ni är så lurade. Jag har en tuff image, jag verkar kaxig men inom mig gråter jag. Bilden jag har av mig själv är bara svart blyerts kludd som kan liknas vid ett huvud och en kropp men allt det är en siluett, knappt en människa men stor vilja att vara en men allt denna individ känner är kaos, och det är allt den någonsin kan känna..

Jag vet att andra har det värre, men betyder det att mina känslor inte är riktiga, att de inte är värda något alls? Jag har vart deprimerad i större delen av mitt liv, och jag har värre problem en vad jag velat inse och jag har insett att jag inte längre kan hålla det inom mig. Jag har dolt det, jag har inte visat det för folk kan inte förstå, mina föräldrar gör det inte, min bästa vän gör det inte - så vem ska då göra det?
Alla jag öppnat mig för har satt en kniv i ryggen på mig och det är det som gör mig så sluten, det är enklare att vara ensam än att känna sig missförstådd och ibland vill jag inget hellre än att få vara ensam med mina känslor men jag vill inget hellre att veta att det finns någon som förstår, utan att döma mig..
Jag är inte ett psykfall, men jag vill att någon ska se mitt riktiga jag bakom mitt leende och förstå att jag ljuger varje gång jag säger -Jag mår bra, det är helt okej men det bygger min fasad och alla dessa byggstenar har nu börjat falla och det är därför jag skriver detta.

Jag litade inte på någon, nu litar jag på en person till hundra procent och om hon läser det här vet hon vem hon är - hon må vara yngre än mig, men hon vet precis vad jag går igenom och jag vet vilken styrka man bär för att orka kliva upp på morgonen när man har det som man har det.

På högstadiet gick det utför, jag hatade min klass, jag hatade människan som ropade skällsord efter mig och spottade på mig, jag hatade de som tog mina saker och jag hatade alla vuxna i min närhet, jag hatade även mina så kallade vänner som aldrig fanns när de behövdes som mest.
Jag blev 'vän' med en person som tog vara på mitt dåliga självförtroende och försökte göra mig till en annan person, en person hon inte behövde skämmas för och jag var för trött för att orka bry mig men ilskan växte sig starkare innan jag tillslut var tvungen att komma därifrån så jag bytte skola helt enkelt för jag kunde inte lösa mina problem där, men innan dess fick jag gå igenom två begravningar med ett halvår emellan.. Min farfar dog, och min morfar led av cancer som han senare dog av och det var mitt första riktiga möte med döden och jag har varit så ledsen som jag var då och det finns inget som skakat om min värld så mycket. Jag har alltid varit rädd för att de jag älskar kommer en dag dö, och redan som barn hade jag stora ångest känslor över att jag en dag kommer dö. När man redan är deprimerad och orkeslös kommer den här typen av händelser krossa allt du står på och du kommer falla i avgrunden. Jag blev hemma i veckor, orkade inte ta mig till skolan och innan jag kommit över min farfar och orkade bearbeta sjukdomen var det dags för ännu en begravning och det var mer än vad jag kunde hantera.
Efter det här började jag skära mig igen, jag hade lyckas avstå i något år för som sagt, jag vill inte se ärren, jag hatar det och jag känner mig bara fulare men nu blev såren djupare och djupare..

Jag bytte skola i nian, jag orkade inte med skolarbetet, skolkade fortfarande men jag gick i alla fall med en vän från tidigare, som jag idag ser som en rätt bra vän och även om alla bara kände min fasad så lyckades jag ha roligt varje dag utan när jag hade min perioder då jag mådde som sämst och fick en del panikångest anfall, men jag kom i kontakt med en psykolog och för första gången lyckades jag prata med en psykolog/kurator men inte om något som betyder något och jag fick ingen hjälp men jag fick bra tips och tack vare detta och en stor mängd motivation som bevarats inom mig fick jag tillräckligt bra betyg för att ta mig till gymnasiet.

Här står jag nu, ska börja mitt tredje år och jag är besviken på att jag inte tagit tag i detta tidigare - alltså mina problem jag har.
Jag har ambitioner, men jag klarar inte av det här på egen hand längre och min fasad börjar kollapsa och kommer snart falla till backen och det kommer inte bli fint..
Min ångest är som värst, kaoset i huvudet blir inte bättre, och jag vill inget annat än härifrån. Jag vill må bra, men det finns inget som heter 'bara'. Det är inte BARA att bli frisk, för jag har insett att det måste vara en psykisk sjukdom jag faktiskt haft så länge jag kan minnas som förstört allting i sin väg.
Jag mår inte bra, jag menar det..
Jag vill göra det. Jag vill kunna le utan att det bara ska vara skådespel.
Det är sällan som det verkar - jag kommer förhoppningsvis inte dö med min mask på.
Men snälla försök förstå, jag försöker så gott det går och jag gör mitt yttersta men nu orkar jag inget mer är jag rädd..


Glöm det förflutna, lev i nuet och dröm om en idealistisk framtid, låt aldrig någon skada dig, det förtjänar ingen och det var så jag höll mig ovanför vatten ytan.