Omkring mig känner jag ingenting annat än fridfullhet, du är närvarande i mina tankar och äntligen kan jag ta det djupa andetag jag länge saknat. Min kropp gör inte ont som de gjort dagarna i enda och vårvindarna ger sig till känn i trädens nu beklädda grenar och var ljummen. Det är en vacker idyll omkring mig, vattnet kluckade rytmiskt mot stenarna och jag sluter långsamt mina ögon, lyssnar till alla dessa läten och lutar mig tillbaka tills min rygg befinner sig på den nymålade bryggan under mig där jag sitter.

Jag pustar ut, dagen har varit lång. De varma strålarna från solen värmer min kropp beklädd i kläder som egentligen är för tunna för en vårdag men jag känner inte att jag fryser, jag känner endast en känsla av extas och samtidigt lugn.

Vi befinner oss på en båt, jag tänker tillbaka på våran första sommar. Vi trivdes så bra, jag hade aldrig känt en sådan lycka som den dagen. Det var du och jag, och det är det än idag. Det har gått så många år, idag är min kropp sliten och sinnet visset men jag finner tillfällen där jag känner absolut lugn, i min ensamhet, tillsammans med dig i tankarna.

Tankarna far runt, snart minns jag en dag, en dag som inte var som en utav dessa.
”Kom igen – andas!” skrek jag, ”det är inte sant, det är inte sant” utropade jag och var ej medveten om hur jag skakade din kropp. Fick inget gensvar, men hoppades så innerligt. Någon la sina armar omkring mina axlar och drog mig ifrån din kropp som jag aldrig ville släppa taget om, och du lastades därefter in i en ambulans och försvann och de sista minnen jag har från den dagen är de intensiva lamporna på fordonet och det ekande, fruktansvärda lätet som jag fortfarande hör i mina mardrömmar när du är som mest saknad.

Snart ska jag åter få se dig, tänker jag och känner återigen ett lugn som jag inte känt på mycket länge. Jag saknar dig.