Du delar in vener
i väderstreck.
Tempererar mitt blod
med din fingervarma
andedräkt.
Den spricker
upp som vakuum i
mina årstider.
Du är en mollharmoni
som lockar mina känslor i limbo,
låter mig inte gå balansgång där
mina ådror korsas i blindo.
Leder mig, ständigt
mot origo.
Där du tror att min
röst kan klinga,
utan eko.

Dina ögon,
Ser de inte hur oberoende
min dvala är, nu när du
gjort mig överkänslig mot
hjärtats alla tillstånd.
Endast doften av oreda
gör min själ dödssjuk.

Dina ögon,
som bara ville granska
mitt leende, en gång utan
frostskador i mungiporna och
skogsbränder i tandköttet.

Ditt hjärta,
som slår
mitt
på käften.
I ett vårdslöst
försök att väcka liv
i någon med dödshjälp.