Det mest jävulska, den mest jävulska, som hon så duktigt förträngt några sekunder åt gången. Dessa få sekunder som hon desperat hade behövt. Det hade skänkt henne vila.

Det fanns en man som svurit att hennes liv, om hon skulle överleva, skulle bli ett helvete.

Hon fortsatte sitt nattvandrande mellan fönstren när dottern hade somnat, ibland stod hans bil på gatan. Hon orkade inte polisanmäla länger, hon orkade inte ens skriva upp vilka nätter det hände.

Den mannen som hade svurit hade en gång varit hennes älskade, såklart. Var det inte så det alltid var? Han var den far hon hade valt till sitt barn. För, jo, hon hade valt, trodde hon. Idag tror hon inte på att människan har något fritt val. Det är svårare eller enklare än så.