Bara den simpla insikten.
Behovet av att vara behövd.

(I min stad av helig förruttnelse)

Man träffar hennne och hennes fula kompis. Man pratar, man dricker, sen går man ut och svänger om,
sen säger man hejdå och tappar bort varandra.
Sen vaknar man, bakfull, kliar sig i huvudet och
går in på toa och runkar.

(Med små hjärtan i stora mörker)

Sen vill jag vara seriös. Jag funderar över en sci-fi film
jag såg som barn. Nånstans i den dära härliga dimman av barnaminnen finns en rymdvarelse som var god, och var gravid med sig själv. Han födde tillslut sig själv som bäbis fast hans gamla jag dog.
Söker lite på internet men hittar den inte.

(Men denna värld kommer tillslut ta livet av mig,
som en lögnens döende martyr.)