Jag ska berätta för dig om smärta. Innan den slår ner dig.
Innan den suger ut all din värme som ett svart hål i ditt bröst.
Jag ska berätta för dig om verkligheten. Så att du är beredd när den kommer.
För att ta dig.

Inne i en stickad tröja bor det ett jag som brinner svagt men bestämt. En fladdrande ljuskälla i en brandfarlig boning. Redo för allt. Färdig att kämpa.

Jag sitter vid strandkanten i Skåne och leker med den otroligt finkorniga sanden. Den är nästan vit när den har torkat i solen, men blir gråbrun i vattenbrynet. Mina fötter lämnar ständiga avtryck som dock lika snabbt sköljs bort av de onda vågorna. En decimeter ovanför vattenbrynet bygger jag och min syster ett sandslott med tre vallgravar och fem höga torn. Det blir mer vallgravar ju fler som rämnar. Vattnet stiger. Vi bygger tjocka murar runt vårat slott och skriker och springer i panik med stjälkar från timotej som ska hjälpa med hållbarheten. Det är ju bara på skoj så att slottet snart översvämmas gör inte så mycket. Lite tråkigt är det men vi går en bit bort och bygger ett nytt, finare, starkare slott. Inte uppe i det torra utan precis vid vattnet. Där faran och spänningen ligger.

Inne i den stickade tröjan bygger eldslågan sandslott som gör sig redo att förfalla. Ler och bygger fasad på fasad men för nära spänningen för att hålla. Hon kämpar med vemod och bitter vetskap. Vi överlever inte tidvattnet.

Livet är en film till Håkan Hellströms musik. Vare sig du gillar det eller inte. Det smärtar tills du tror att du dör och då smärtar det lite till. Du vill försvinna så att det onda slutar göra ont. Allt annat saknar betydelse. I denna stund inser du vad livet är och alla de hundratals qoutes du läst fladdrar förbi i sin skenhelighet. Ord räcker mycket sällan. Mörkret genomtränger det enda du nu är.


Verkligheten kommer att vara vågen som översvämmar ditt sandslott, du har förstått det nu va? Att det eviga är mycket förgängligt och att man endast kan lära av sina egna vackra formuleringar. Smärtan kommer att ta oss till bristningsgränser och sedan lämna oss för överlevnad. Döda oss för att visa oss hur ömtåligt sköra vi är.

Vi missar så mycket när vi rusar fram i våra avtryck i sanden. Ingenting hinner skölja bort de felsteg vi tar om vi fortsätter att gå i dem.

Du får aldrig glömma bort, älskling.
Att om du ska fånga dagen,
måste du få den att falla, först.