Jag kan stå i mitten och du i ett hörn. Jag försöker att läsa av det du inte visar, fast din överläpp har svett pärlor och endå står du bara still. Varför?

Jag kan tänka mig sittandes ner på knä. Varför?

Jag kan tänka mig kyssandes, följsamma din kropp.

Är du kall och ensam, du som står i det andra hörnet när jag sakta vänder mig om.
Innesluten kall och omformbar även för dig själv, tittandes ner på golvet följer du varenda spår jag tar. Du vill veta vem som blev och blir mitt val.

Jag blåste lätt på mitt vackra blå, det blev följd böljor av något jag aldrig kom att förstå.
Gillade du att dränkas i kyla av allt, stå där i ditt hörn och bara känna kallt,
när skulle du känna av alla vingslag som tog dig genom ännu en dag

Böjer mig ner för att andas ett djupt andetag och titta upp igen, vem är jag nu igen?
Grenarna viner längs vägens kant, det fins bara träd i min periferi, det viner förbi,
jag tittar fram, funderar på vad som fick dig att aldrig yppa ett ord.

Snötäckt skog, Blommors Pistill.

Vill
Vill

Jorden har tagit sina andetag och den brinner nu, liksom jag liksom du.

Aldrig skall den förnimmelsen klocka in i ett vingslag.

Gör det ont i dig?

Djupare, hårdare, mjukare andlösa andetag

Väntan

Jag viskar

Svag