Jag står bakom ett vägskäl, tvivelaktig och blyg.
Försöker ständigt gömma känslor, men de kommer ändå,
i smyg.
Slår sin kraft mot varje ömtålig hinna,
slår sönder och samman, får leenden att försvinna.

Skör som jag, liten och rädd,
att vakna varje morgon med tårar på min bädd.
Rädd för att ramla och slå omkull min själ,
rädd för att bli sårad eller tvingas säga farväl.
Rädd för varje steg att ta mig upp igen,
väntar på att våga, väntar till sen.

Men sen kommer aldrig, det är bara en tröst,
tar bort en del av smärtan som trycker i mitt bröst.
Botar för stunden, gör det lätt ett tag.
För vem orkar välja att ha ont varje dag.

Väntan efter sen är en svår som svider,
om man alltid längtar och av saknad lider.
Väntan efter sen gör det svårt att kämpa,
stoppar inga känslor, kan inte dämpa.

Väntan är svårare än att försöka ta ett steg,
ändå väljer jag att fortsätta vara feg.