Hon stod där. Hon var inte död, hon var mänsklig och levande. Hon stod där, men det var bara hon som såg, bara hon som visste.
Regnet öste ner och skolbussen hade stannat på samma plats som den brukar. Hon gick på och satte sig där hon alltid satt, på samma vanlig plats. Längst bak i bussen där hon kunde se alla som gick på. Alla som inte såg henne. För hon var osynlig. Osynlig och oduglig.
Bussen rullade iväg mot skolan. Hon visste hur dagen skulle se ut, för det var så den alltid såg ut.
Bussen rullade in på skolans parkering, som alla andra dagar. Hon gick av. Regnet hade avtagit. Hon började gå med tunga steg mot skolans ingång.
Regnet hade skapat små vattenpölar och hon stannade till vid en utav dom och tittade ner. Där var hon ju. Hon såg på sig själv och betraktade sitt ljusa, lockiga hår och sina hasselnötsbruna ögon. Varför var det bara hon som såg? Varför var hon så osynlig? Dom ständiga frågorna som bara rullade runt, runt där uppe. Hon tittade upp igen och fortsatte gå.
Hon kom in i skolan, gick upp för trappan med det trasiga räcket som hon alltid gjorde, öppnade dörren på höger sida av trappans slut och gick som alla andra gånger ner för den långa korridoren. Evigheternas korridor kallade hon den för. För det var där hon kände sig som mest osynlig. Folk gick bara förbi, utan att ge henne en enda blick. Några sprang in i henne utav ren brodska. Men dom märkte henne inte, för hon fanns inte där. Det var just då det gjorde så jävla ont. När dom liksom bara sprang rakt igenom henne. Det gjorde ont. Ont i hjärtat och själen.
I korridorens slut så fanns det ett klassrum. Det var här hon skulle spendera den större delen utav dagen. Lika osynlig här som på bussen, som påvägen till skolan och som när hon gick längst evigheternas korridor. Bara sitta där i klassrummet och lyssna på läraren. Kanske göra ett toalettbesök eller två där hon tittade sig i spegeln för att se ångesten som hånande såg tillbaka på henne. För att senare, när dagen var slut, gå hem och lägga sig och sedan vakna upp för att utföra samma procedur igen.
Klockan ringde. Ny morgon men samma gamla buss, samma gamla väg till skolan och samma gamla klassrum.
Väl på plats i klassrumet efter alla som sprungit på henne och efter alla blickar som bara gått rakt igenom hennes själ så säger läraren att dom ska få en ny elev i klassen. Kul, tänkte hon. Ännu en person som hon kunde addera till kategorin ''alla som inte såg henne''.
Det var nu dags för den nya eleven att äntra klassrummet. Han klev in. Gud vad söt han var. Mörkbrunt hår och isblå ögon. Hon tittade på honom. Han log så vackert när han presenterade sig själv. Läraren pekade bort mot den tomma stolen bredvid henne. Det skulle bli hans plats. Hon blev glad samtidigt som hon blev ledsen. Han skulle sitta bredvid henne, men hon var ju osynlig. Hon tittade ner i skolbänken när han kom fram och satte sig ner.
''Hej'' hörde hon inte så långt efter det. Hela hon blev stel, kunde det vara möjligt? Hon tittade upp och vände sitt huvud mot honom.
''Hej'' sa han igen och log det där vackra leéndet. Det var sant. Hon hörde inte fel, hon såg inte fel. För nog satt han där och tittade på henne. Hon fanns där. För han såg henne, han såg att hon satt där, mänsklig och levande. Plötsligt var hon inte osynlig längre. Nu var hon synlig. Synlig och duglig.