En storögd pojke står på ett fält och tittar fascinerad uppåt på en rovfågel. Pojken står inuti en femtiotvåårig, etthundrafemton kilo tung upplänning.

För den där pojken som kniade gräs åt hästarna och matade vissa av Furuviksparkens djur med sin mors hembakta bullar lever i mig. Det är jag väldigt glad för.

Tar man inte emot Himmelriket som ett barn kommer man aldrig ditin.

Jag tror att min far var likadan. Kanske även min farfar - fast han valde att skjuta djuren, jägare som han var.

Bland barndomens hjältar kan jag nämna Jan Lindblad. När en av hans fina böcker dök upp på en av mina arbetsplatser förflyttades jag med värme bakåt i tiden.

När jag läser Ulf Lundell och lyssnar till vissa av hans sånger noterar jag att också han har den där fascinerade djurälskande pojken levande inombords.

Så var det säkert också för Sven Gillsäter och Jacques Costeau och så är det sannolikt även för sir David Attenborough.

Ofta matar jag änder vid Gävle Strand. Eller Alderholmen, som man sade förr. Nu känner de tultande gynnarna igen mig och kommer vaggande så snart de ser mig. Trots att det troligtvis är mer behagligt i vattnet än på land så här års.

Pojken i mig triumferar där i morgonkylan med långfranska, limpa eller vad det nu kan vara.

Kråkorna kommer också. Kloka fåglar. Vackra. Lite rädda för änderna. Givetvis ser jag till att även de får lite i magarna.

En tam kråka eller kaja vore coolt. Allra coolast är korparna. Men dem lär jag väl inte få se. I alla fall inte på Gävle Strand.

Pojken som läste om Huckleberry Finn och Kon Tiki lever. Han som slukade Mumin och Pippi. Och som matade Stig Ågrens hästar på Brännmon i Älvkarleby.

Jag vårdar honom ömt, för han är en dyrbar del av min personlighet.

Ett stalltips: Hästar gillar morötter. Det vet vi djurvänner.

LARZ GUSTAFSSON    29/9 2013