Jag sparade alltid halva cigaretten
gömde den noga längst ner i paketet.
Tonårshjälten sa
att den doften, fylld av sötma
inte var något att gömma.
Jag tål fortfarande inte den lukten.

Ett tusen femtio kronor
varje månad
men vi hade alltid råd
med fylla och bedövning
på Konsums bekostnad.
Det fanns aldrig utrymme för prioriteringar.

Du säger
att jag inte äger mer än vad jag kan bära.
Det är sant.
Det är viktigt att kunna flytta på sig
utan förvarning.
Inte längre säger du.
Men du kan inte garantera någonting
så jag klarar mig bra.

När tonåren tog slut
vad skulle jag skylla på då?
Kanske borde jag köpa ordentliga skor
och sluta röka.
För jag är vuxen nu
och pappa säger att de flesta som röker
jobbar på kommunen.

Jag sparar inte längre fimpen,
slänger ibland en halv cigarett.
Oftast trasas den sönder under min skosula
som för att ingen annan heller ska kunna
fylla lungorna med det allra sista blosset.
Som när jag pantar mina burkar och
väljer att ta de tretton kronorna själv.

Jag finansierar bedövningen själv nu.
Kanske är det skillnaden
mellan tonår och livet efteråt.
Jag vet att tonårshjälten blev kvar
han hade nog tagit emot min fimp.
Tänt den och sagt att den doftar av sötma
men jag slänger den hellre.
Jag tål inte lukten av tonåren längre.