Du drar åt repet om min midja,
med regndropparna smattrande mot min kropp,
lutar dig nära medan det kalla vattnet strömmar längsmed gåshuden
på mina bara, bleka armar.
Kan inte röra mig, jag är fast,
men frivillighetens rep håller kvar mig.
Vad är vitsen med att fly, om man valt sitt fängelse,
alldeles själv?

Du skriker att jag är din,
viskar att du är min
tyst, så att ingen hör.
Regnet överröstar inte dina andetag
andetagen som avslöjar att du bryr dig,
medan du lyfter upp mig från marken
låter den mörka blicken dränka min,
innan du kastar mig mot den kalla stenen,
tillsammans med allt annat,
som inte är något värt.