Paris est une fête sa Hemingway och glömde att varken Paris eller livet är någon jävla fest, att det inte går att bjuda in någon, att man är ensam värd och gäst- första pinsamma att komma och sista jävliga att gå och och jag stirrar upp i mitt tio kvadratmeter stora tak samtidigt som jag ser mig själv uppifrån, ser hur jag stannar upp, ser hur jag öppnar ögonen och tycker synd om pojken som sover på min axel, ser hur ensamma båda är i vår nakenhet och folk är idioter som inte fattar det, som inte fattar att de är helt jävla allena, att själen bara är en bokstav från att vara synonym för ensam, att ett enkelt "v" har räddat dem från att vara fyllda med ensamhet i stället för en själ.



för ensamheten och existensen går hand i hand, hånar människan och dess lönlösa försök till kärlek.