Jag har lyckats hitta
titthål i formuleringarna
likt ögonlock,
låter jag min blick tina där.
I dina vrår,
där mitt fokus
törs falna.
Men det framgår inte
huruvida tonfallet,
riktas mot just min
närhet,
för din nacke är så
långt ovanför din blick.
Och stolthet är det mest
genomskinliga höljet du äger.

Från och med
imorgon,
tänker du
då och då,
när natten inte gett dig
vad dagen lovat.
Från och med imorgon
ska inte mina stormar
få rensa dina rum.

Men just dessa
då och då,
Hör även jag
hur tonfallet strävar.
Krälar upp längs din strupe,
då jag anfaller dig med
mitt mest tillgivna
av avstånd.
Och din blick är lika
träffsäker som min.