Jenny hade långt brunt hår
Blåa ögon och en empati som strålade ut mera än orden
Hon förstod vad tankar var
Hon kände allas känslor, varje dag
Hon kunde se hemligheterna bakom människorna i de fina borden
Hon förstod varför inte chefen skrattar
Varför Elisabeth allitd hatar
Varför assistenten alltid ville ha sex
Och klienten inte kunde gå på gatan

Jenny hade även en mycket vacker handstil
Bara stilen grep folks hjärtan
De förra pojkvännerna hade alla brev kvar
Där hon förstod deras smärta
Dock var den tiden över nu
På datorn är allas stilar lika

Jenny suckade alltid djupt, för hon saknade solen
Solen värmde hennes själ,
För till hennes själ nådde ingen människa
Den var fylld av andras problem
Så många att nätterna ofta blev en smärta

Jenny skulle få ett slut på detta
Hon ville inte bli nådd till själen
Av en sol som bara syns två månader
Så hon lyfte blicken och stirrade blindt
Hon skulle förstå solen

Med bindel på ögona låg Jenny i sjukhussängen
Skrattandes och glad
Se kunde hon aldrig mera
Men hon hade lyckats
Nu fanns ingen kvar
Jenny hade förstått solen