Ändå satt hon bara där, som Ferdinand under korkeken, och luktade på blommorna. Hennes blommor var ångest, förtvivlan och förödelse. Förälskelse. Känslostormar som gick att rida till djupet av hennes medvetande, där de suddade ut alla gränser, alla måsten och förväntningar. Ett rus som fick världen att falla bort och i glömska. Kvar fanns bara hon. Hon var allt, det enda pålitliga i en värld där allt som var vackert var förgängligt och allt värt att älska var snabbt förgånget och där gårdagen lämnade marken sargad och urlakad. Endast hat och bitterhet kunde slå rot och frodas där.