Jag såg att häggen dog.
Inget mer med det. Jag visste ju inte ens vad en hägg var.
Istället fokuserade jag på det som vilade i skuggan bakom.
Jag hade kollat på henne enda sedan jag föddes.
Visst det är ganska många år sedan nu, och jag vet att hon inte kommer leva så många år till,
inte jag heller för den delen.
Mitt yttre har har börjat ta en grå nyans, som innan var så vackert brun.
Hennes kropp har börjat kröka sig. Grå har den varit länge.
Jag önskar jag kunde ta mig dit. Tjugo meter från mitt livs kärlek.
Men jag är fast här. Och visst, det är fint.
Och jag har ju mina rötter här, jag kan inte bara klippa bort dom banden.
Jag får nöja mig med att se dig på håll.
Älska dig i mina tankar och hoppas jag kan säga till dig att du och jag är menade för varandra.

Men det får bli i nästa liv.
För vi ses igen.
Det vet jag.