En tegelsten byggde en mur

 De andra avvaktade.

Men alla visste hur.

Med fåglars ivriga pikkande lynne vet dom inte vad diket kan hämta längre. Frågorna över vad frihet är reser sig bortom tusen och en natt. Du kan vara fri men ändå fången in under varenda rot som marken någonsin skapat. Hur man blir bedövad av saknad, så pass att tystnad är det ända rätta, din afton längtad kommer med knaster torr strupe! Väta , innerliga kyssar med djupa mjuka tungor utan stopp. Kropparna som trycker sig skakande i begär.

Som om inte landsvägens damm skulle komma på din fina förklädnad. Allt är höga rundslipade graniter när det kommer kring går du genom eld och vatten och allt..allt du strävar efter fylls i ett trasigt timglas. Jag skulle kunna ledsaga dig in på en beskrivning av storm, men till vilken nytta. Meningslöst. tystnad. Vattnet är ändå reflektioner av ljus, liksom hastigheten av tid färdas. Vi människor är. 

 Swooop, så är vi färdiga. Vandrar högt och halkar de sista metrarna. Glider ner mot det sträva dammiga gräset och viljan att resa sig för att gå emot det gröna i solen gör att inget känns. Bedövad. Gruskorn kan man alltid pilla bort sen. Den känsliga instinkten..insikten.. blir en faboulös ersättare för takt. Vanvett av det som varit. Smärtan av känslor som håller i sig. Håll takten och sug upp alla ljud i din kropp. Fokus. 

Titta upp. Ja, ok. bit ihop. Gå.