Kära Greta.
Nu har det hänt en hel massa igen. Du vet min kusin Konrad? Han och sex andra kom hem igår efter att ha hängt kring K2 i några månaders tid. De planerade ett helt år för resan dit och strapatserna där. De var nio man från början och så tillbringade de mycket tid med att engagera guider och syssla med det ena och det andra för att vara så säkra som möjligt vad det gällde förnödenheter och annan utrustning. De väntade in rätt väder till och med. Sedan tog de sig från det ena baslägret till det andra och förlorade tidigt en man som försvann i en snöstorm på flera tusen meters höjd över havet. Man kan ju undra över det. Det finns väl inget hav där i närheten vad jag hört. Du kände honom inte och inte jag heller. Det var ledarens högra hand Keith Henderson. Simon ledde projektet och Konrad släpade på radioutrustningen. Alla hade sina speciella uppgifter och var därför viktiga för gruppen var och en. En vecka efter att Keith försvann så ramlade man nummer två ner i en annan olycka. Ingen vet riktigt vad som orsakade det. Ja, sedan när de var helt nära toppen fick de möte med en man på väg ner. Han var klädd som en brevbärare och frågade Konrad om han kanske hette Keith Henderson, för i så fall fanns det post till honom från hans syster Henrietta. Men den stackars mannen hade ju försvunnit och ingen visste riktigt var han fanns. Men Konrad lovade i alla fall att ta med sig kuvertet och se till att det fann sin adressat till slut. De nådde toppen i klart väder efter sex veckor och började den svåra klättringen ner igen efter att ha tagit en fika där tillsammans. Efter bara en dags klättring neråt berget kom det ett snöras. Det kallas visst för en lavin och i den strök en av guiderna med samt en dansk som jag inte kan uttala namnet på. Han hette Jonny Jensen. Det lustiga med honom är att han såg ut precis som Ingemar Stenmark. Ja, Konrad var alldeles tagen när han och de andra kom hem. De visste ju att det var ett äventyr förenat med faror men så ringde telefon och Konrad svarade i den. Det visade sig då att han kunde lämna brevet till Keith Hendersens fru för mannen själv hade kommit till rätta igen efter att ha gått vilse mellan bergen i flera veckor. Han påstod att han träffat en yeti som tagit honom under sina vingar och visat honom vägen tillbaka till det första baslägret där de tagit ett ömt farväl. Och nu till en helt annan sak. Du vet, Ulla Andersson i sjuan? Hon som jämt pimplade cola i ur och skur. Hon, må du tro, har sadlat om till att börja dricka kaffe. Det trodde jag aldrig om henne. Det är ju alldeles förskräckligt. Och inte äter hon några wienerbröd längre heller. Nej, fint skall det vara. Hon mumsar Napoleonbakelser istället. Inte har man hört på maken? Ja, det var väl allt för den här gången, lilla du. Vi hörs när vi råkas, vännen.

Många hälsningar från
(Oläslig namnteckning)