Jag minns första gången den kom. Demonen.
Den viskade fula ord i mitt öra och jag skrek för att slippa höra.
Alla försökte lugna mig, de förklarade att den inte var på riktigt men jag lät mig inte luras, den lät sig inte luras.

Den förföljde mig och jag blev 17, 18, 19, 20, 21, 22...
Jag blev 23

Den applicerar tankar i mitt huvud som inte hör hemma där. Vi kallar det tvångstankar men ända sedan början har jag tänkt på det som en demon. Ett hysteriskt flåsande kreatur utan ögon eller hud, munnen som ett blodigt hål i det vi kallar skallen. En alltigenom ondskefull närvaro.

I mina drömmar står den böjd över mig och vrålar av skratt, ibland så högt att jag vaknar av mina egna skrik. E slår armarna om min genomsvettiga kropp och vaggar mig lugn medan jag stammande letar efter en förklaring som aldrig kommer.

Den sliter i mitt kött med sina ruttna tänder och förstör allt jag lyckas bygga upp, alltid skrattandes och utan avbrott.