De dunkande hjärtslagen blir allt mer tydliga. Mellanrummen mellan andetagen kortare. När som helst nu. I total tystnad och ensamhet sitter jag. Plåttaket ovanför skyddar mig mot den gassande solen som nu står som högst på himmelen. På himmelen, där inte ett moln syns till. Allt som hörs är löven som lätt och fridfullt rasslar när vinden drar genom trädens grenar. När som helst. När som helst nu kommer han. Han jag drömt om att få träffa. Han som jag under ett helt år pratat med bakom en dataskärm. Han jag uteslutligen haft en konversation med varje dag, i trehundrasextiofem dagar, men utan att se hans ansiksuttryck framför mig. Han jag alltid velat ta på men aldrig kunnat. En lätt känsla av ångest sveper över mig. Skulle jag väntat med detta? Nervositeten blir värre när raska fotsteg hörs i det torra gruset. Jag vänder på huvudet konstant för att se om han kommer. Inte han än så länge. Genom de små hålen i den blåa plåtväggen på perrongen skymtar jag en mindre grusväg. En grusväg som leder upp till plattformen där det känns som att jag sitter i, i väntan på att bli avrättad. I min ensamhet. När jag inte tittar bakom mig stirrar jag ned på de rostiga järnvägsspåren. På de järnspår som tagit mig hit. Varje minut känns som ett decennie. Och för varje rörelse sekundvisaren på min klocka gör, ju starkare växer sig ångesten. Plötsligt avbyts min lilla bubbla av tankar utav fotsteg, gående upp för den lilla grusvägen. Mycket riktigt. När jag vänder mig om, den här gången som blir den sista, kommer en person gående. Det är han. Det är han, på de hundratals bilder jag sett. Inte en sekund tvekar jag. Jag känner igen honom direkt. Hans utseende på alla de bilder jag sett överensstämmer med hur han ser ut i verkligheten. Med vit keps, blå tröja och i blåa byxor kommer han gående. Med huvudet nedåt och med händerna i fickorna. Jag tar upp min blytunga väska från marken och möter honom. Våra leenden möts och det första vi säger är hej och en vad jag uppfattar som en stel kram från hans sida. Han verkade mer nervös än mig, i alla fall blygare än mig, vilket gjorde mig mer säker. Krama mig hårdare.
Detta är en minst sagt vacker plats. Här finns grönskande, resliga träd som svajar lätt när den ljumma sommarvinden drar genom dem. Enorma, plana och fria åkrar, där, om man har tur, kan se ett eller annat rådjur. Vi har blommorna, som är våra ständiga följeslagare. Efter alla vägkanter i den lilla byn växer ståtliga och sköna sommarblomster som är i full blomning. Dess färger gör en knäsvag. Doften från dem sprids med den ljuvliga vinden som sveper förbi. Vi är konstant omringade av den sköna naturen. Vad vi än lägger ögonen på blir vi påminda om att sommaren står i full blom. Mitt i denna idyll ligger ändå detta villaområde. På avstånd kan man ana sommarglada barnskratt som blandas med hundskall och klingande skål. En lätt doft av rök från en grill sprider sig upp i näsborrarna när vi går förbi en del hus. Bekymmer eller oro befinner sig så långt ifrån denna plats som är möjligt. En lätt och glad stämning är vad som omsluter den lilla byn på landet där vi befinner oss. Alla människor här tar in sommaren, och all glädje som sommaren hör till.
Mitt mörka hår får solen att värma mitt huvud än mer. De små vägarna vi ska in på tycks aldrig ta slut. Slutdestinationen tycks aldrig nås. Men det tycks inte göra något för mig. Vi går, sida vid sida. De tysta pauserna mellan våra, vad många skulle anse som kallprat känns behagliga. Stämningen mellan oss är inte alls spänd eller obekväm. I tystnaden som uppstår då och då samlar jag kraft. Efter att ha rest i sju timmar är jag helt slut. Värmen och spänningen inför mötet spelar nu ut sin roll. Jag är helt knäckt. Hungrig och utmärglad försöker jag gå rakryggad och hålla skenet uppe. Men när jag vänder mig om mot honom glömmer jag hur slut jag är. När jag lägger blicken på hans ansikte är det som om min trötthet och hunger upphör. Jag behöver inte äta eller sova längre. I solen, när den skiner på honom blir hans stora, bruna ögon likt kristaller som glittrar, hans hår till guld och hans hy gyllenbrun och skimrande. Jag har aldrig träffat en kille som varit vacker. Vacker som honom. Ett bländande vitt leende kastar han då och då åt mitt håll. Det är som en belöning. Det är som en belöning att få se. Att jag gjort något bra och får i utbyte hans leende. Kyss mig bara. Jag slår bort min inre röst. Kasta dig över mig, snälla.
- Här, det är det här huset.
Efter dig