ljusen irriterar mig, men hon gör mig lugn
jag vill sitta ner, bara vila lite

jag står

hon är så nära, jag samlar mod för att gå till henne

jag står en stund till
samlar mod

folk är idioter, hela tiden rör någon vid mig
mina vänner har lagt varsin hand på mina axlar, mitt bultande hjärta stillas av deras närvaro

irritationen pumpas ut i mina vener, men händerna lugnar mig, om och om igen

de är skickliga
de känner mig
de vet om hur mitt allra innersta funkar

jag vill ha henne, hon är vacker
hon ser snäll ut
vänlig
rar

hennes vänner lämnar henne nu
hon står ensam

jag ser mig stressat runt om i lokalen

ska hon stå ensam?
vill hon stå ensam?
varför lämnar de henne?

jag borde komma till undsättning! jag går nu!

jag hör mina hjärtslag bulta hårt mot trumhinnorna medan jag tar mig fram i lokalen
mina vänner står kvar, jag hör dem jubla bakom mig

jag ler lite men suddar bort det innan jag kommer fram till henne

hon ser förvånad ut

glad,
men förvånad

jag vet inte vad jag säger
jag kan inte styra över vilka ord som kommer ur min mun
jag känner bara att mina läppar rör sig
och jag ser hur hennes leende sakta dör

det känns som is inom mig

hon gick ifrån mig

mina vänner tröstar mig
"det går fler tåg"
"mister du en står det tusen åter"
"det finns fler fiskar i havet"


...


det är kallt. jag har stått stilla länge nu.

väntar väntar väntar

mina vänner väntar med mig
vi lutar våra huvuden mot tegelväggen

jag måste få träffa henne igen, måste få prata med henne, måste få be om ursäkt

väntar väntar väntar

jag vill be om ursäkt för vad jag sade
vill visa att jag är en gentleman
att hon är värd mer

väntar väntar väntar

kanske tar hon denna väg hem

jag måste få be om ursäkt


...


hennes hår är i mina händer, jag stirrar ner på henne
hon är så rädd

hon viskar något

jag måste böja mig ner för att höra henne

"snälla..."

hon provocerar mig. igen!

av ilska knyter jag min högra hand, hennes huvud far åt sidan, så hårt är mitt grepp i hennes hår

för hårt

jag släpper. jag är ju ingen vilde

min hand är full av många långa blonda hårstrån och jag håller förundrat upp dem framför mig

över henne

så vackert det är
så vacker hon är
trots att hon är ledsen

hon borde inte vara ledsen! jag är ju här!

en tår rinner ur hennes öga och jag smeker bort den

lite för hårt

alldeles för hårt

det blev en örfil

och en sprucken läpp

hon snyftar och säger "snälla" igen


....


jag står över henne nu

hon ligger still

huvudet vridet åt sidan

blod ur näsa, blod ur mun

jag fryser, vi stod stilla så länge innan hon kom

med spetsen av min sko petar jag henne i midjan
hon rör sig inte

med spetsen av min andra sko trampar jag henne lite på handen
vill ha en reaktion

hon rör sig inte

"din idiot, hon är död" väser min ena vän

insikten drabbar mig som ett knytnävsslag i magen

DÖD

jag blir förskräckt, förtvivlad, arg! "Varför stoppade ni mig inte? Varför lät ni mig fortsätta? Ni skulle ju skydda mig!"

mina vänner skrattar, håller varandra om axlarna

"vi är inte på riktigt. det vet du ju."


...


jag springer

jag känner blodsmak i munnen, hör pulsen i öronen, lårmusklerna bränner

jag springer snabbt snabbt

det har hänt igen

jag trodde att jag kunde lita på mina vänner den här gången

men läkarna har sagt "inte utan din medicin"


...


jag ska börja med min medicin igen