Jag ser din siluett skina i ögonvrån.
Din närvaro lyser.
Lockande, kallande hör jag din personlighet göra sig märkt.



Det är svårt att inte låta självisk när man pratar om att vilja ha någon.
Jag vill det här stark.
Jag är kär i dig
och får panik.

Rädd, ifall du säger ”Nej”.
Inte för att jag inte klarar ett avslag.
Du skulle hålla min hemlighet.
Du skulle ha makt över mig.
Du skulle aldrig använda den, aldrig erkänna den.
Men jag skulle ändå känna det.
Stråla ifrån dig.

Det känns som att jag har en nedräkning tills jag förstör mitt liv
och siffrorna som räknar ned är främmande hieroglyfer.

Det här plågar mig djupt just nu men jag har lyckats ignorera det tidigare.
Jag har under en lång tid.

Eller är det kanske bäst att nöja sig?
Inte få två personer djupt sårade
och förstöra vänskapen med en tredje.
Kanske är det bättre att fortsätta fundera
och fantisera om det som skulle kunna ske?

I en paus från oro insåg jag nu en sak:
Det var länge sedan jag kände såhär.
Det känns faktiskt lite bra,
just nu när tiden står stilla.

Om jag bortser från vem, vad, och hur allt kommer gå.
Om jag bortser från hela mitt liv
och bara går till grunden i den känslan.
Jag är kär.
Kan jag inte få låta det förbli en vacker sak en liten stund till

Två timmar kvar nu.
Jag känner en tyst förväntan.
Min kropp verkar mer orolig än vad jag är.
Jag vet fortfarande inte om jag vågar höra ditt ”Nej”.
Jag kanske bara berättar halva sanningen.
Den om hur in känslor för henne har minskat,
men inte i vilken takt de ökat för dig.



Jag går till dig nu.
Snart kommer allt förändras.

Jag ser dig och vet nu att mina känslor är sanna.