Kan inte,  vill inte, vågar ej,  rädd för att inse vad som plågar dig. Har du mig som kille trots jag frågar dig,  och svarar du med osäkerhet för att lågan är släckt?.

Jag är osäkerheten själv i dagar vi setts,  bor ihop men varje kväll så plågar jag mig själv trots vi har sex, Jag söker i känslor hos dig,  min tjej, som jag redan mejslat fast djupt i hjärtat som den tjej du är för mig..

Jag har så svårt känna mig älskad och förstå hur någon kan älska mig änna, hur man kan lämna mig en gång och sen bränna mina känslor  å ändå säga man ändå älskat mig så.

Jag vet att jag förstörde allt vi hade med att ljuga och knarka då,  men jag slutade med allt för jag vill få den chans jag nu har svårt att acceptera och förstå. 

Jag är egentligen oerhört tacksam, inte oberörd utan aktsam för att inte förlora er o aldrig mer ni ska förgås,  ni är mina sötsaker finaste, sötaste de  goda i livet.  Äskar er mer än förståndet kan förstå  och jag lovar givet er kärlek  för livet vi lever här.