Det fullkomligt myllrar av dem.
I ett töcken ser du hur de rör sig åt samma håll. Utan mål, men med riktning.

Man ska inte förakta bakterier.
Varför inte?
Jag har glömt. Men vi går vidare till nästa punkt.

Du liksom vattenplanar frågan.
Skaffar dig inga intressen. Bryr dig om ytor och glansiga saker. Letar mat. Ytliga bekantskaper.

Du var ett tamt djur jag släppte ut. Växte dig fri och livskraftig men aldrig vild.
Vild är inget tillstånd. Det är en rädsla. En stress.
Du är en stress jag håller livskraftig.

Jaga mig igenom skogen. Jaga mig igenom tillståndet. Töcknet.

Jag har mål men ingen riktning.
Har alltid gillat glansiga saker.

Nu måste alla handla om något. Handla om timing och utrymme.
Jag är en tam kanin som tvingats. Konstlats. Gjorts vacker.

Det fullkomligt myllrar av.
Du skriver upp varje gång de går förbi dig. Samlar på förnedring. Det gör dig lortig och inte alls särskild önskvärd men du har lärt dig nu att vara önskvärd handlar om att bli vald och du tänker aldrig bli det.

Du tänker välja. Styra och ställa. Domdera.
Vara lortig och ta saker i egna händer. Tassar. Klor.

Men de håller hårt i dig. Sliter pälsen av dig. Drar i dina trådar. Tvingar dig till skratt och glömska.

Det blir ett svagt minne. Av en cirkusmanege, händer, bilar på motorväg. Samma riktning. Alltid samma riktning.

Och det fullkomligt myllrar av dem.