Jag hör signaler gå fram genom kiosktelefonens enorma lur. Säkert tjugo gånger innan han svarar. Men någon har någon gång sagt mig att han inte alltid svarar direkt eller överhuvudtaget.

Men så hör jag honom. Han har en mörk men samtidigt len röst. Han svarar med sitt namn.

-Hej det är jag… Säger jag.
-Hej… Säger han med en viss förvåning i rösten.
-Ringer jag och stör?... Alltså.. Jag bor i stan nu… Säger jag.
-Nej.. Jaha.. Säger han.
-Kan jag komma upp och hälsa på?.. Om det är ok alltså? Säger jag. Förväntar mig betänksam tystnad men svaret kommer direkt.
-Du är välkommen. Säger han formellt och vänligt som om han vore någons receptionist.

Samtalet varade inte längre. Det fanns tydligen ingen anledning till småprat.
Tjugo minuter senare klättrar jag tusen nötta trappor som är omöjliga att ta med två steg i taget. Han bor i Gamla Stan. Fancy, Fancy.. Men trapphuset luktar fukt och har ingen hiss. Jag hade förvisso inte tagit hissen även om det hade funnits en. Får panik i sådana där gamla hissar. Hissar med gallerdörr som gungar till när man ställer sig i dem. Hissar som pustar sig uppåt men faller neråt. Jag tar alltid trappen då.

Han bor längst upp. Jag är andfådd när jag når dörren som inte är av standardmodell. Den är bred och låg. Pressar dörrklockan, signalen hörs genom trapphuset och hela vägen ner till gatan.

Lyhört, tänker jag.

Steg. Rassel med lås. Dörren går upp. Han ser ut som jag minns honom. Vänligt ansikte, blond snedlugg som faller ner över blå ögon. Smal pojkkropp i jeans och t-shirt
-Hej Hej.. oj, vad många trappor… Säger jag
-Kom in, Säger han

Lägenheten är stor men skitig och överbelamrad. Mest kläder och böcker, smutsig disk och tomma emballage från hämtmat. Antika möbler skymtar under travar av saker.

Fan, vad svinigt han bor, tänker jag.

Men säger:
-Fin lägenhet du har.
-Morsan står för kontraktet.. Säger han... Vill du ha kaffe?
-Ja tack, Säger jag.

Ser honom greppa om en smutsig mugg från det överfulla matsalsbordet i mahogny, lukta och examinera med nollställt ansikte. Beger sig sedan mot köket. Jag hör brus från en kökskran.

På bordet tycks allt ha använts till askkopp. Säkert fem öppnade cigarettpaket av franskt märke ligger utspridda mellan all annan skit och aska.

Jag gräver fram en stol ur röran i rummet. Den har röd sammetsdyna som med tid och neglekt blivit brunaktig. När han återvänder från köket står jag med en famn full av hans grejjer i armarna. Rådlös.

-Jag tänkte sätta mig, men jag vet inte var jag ska lägga de här sakerna.. Säger jag artigt dumt.
-Äh, släng dem på golvet bara. Säger han.

Jag gör som han vill. Tar av mig min egen jacka och slänger den ovanpå. På något sätt känns det befriande. Han ursäktar sig inte.

Han har gjort kokkaffe i kastrull, nu måste vi vänta tills kaffepulvret sjunkit till botten. Min mugg är våt och halvdiskad. Den har märken av intorkat svart på insidan. Jag väljer att inte se det.
Mellan krafset på bordet ligger modell lera i olika färger. Han har skulpterat små gubbar som planlöst placerat sig mellan skräpet.

-Modell lera? .. Får jag prova? Frågar jag.
-Vilken färg? Frågar han.
-Blå.. eller röd… kan jag få båda?
-Visst.

Kaffet är klart nu. Han har ingen mjölk så vi dricker det med ovispad grädde istället. Smakar annorlunda men inte äckligt.
Många cigaretter till kaffet. Han sitter snett, lite bakåtlutad på stolen med benen i kors och håller sin cigarett mellan fingertopparna.Han har vackra händer, långa fingrar. Pianofingrar. Han Drar djupa bloss, blåser ut röken i en pose.

Som en dandy. Gör han det medvetet?, tänker jag.

Själv håller jag min cigarett mer proletärt. Även om mina små händer enligt honom vittnar om adligt påbrå och inavel. Det förstnämnda kan jag inte förneka, kanske inte det andra heller. Vi skrattar åt det.

Efteråt grejjar vi med hans modell lera. Jag gör en röd, tjock ponny med blå man och svans där öronen inte vill stå upp. Tillslut ger jag upp. Ponnyn ser ut som en flodhäst. Han skulpterar sina gubbar. Under tiden pratar vi mest om en tjej han träffade ett tag. Han berättar att hon hade velat städa hans lägenhet en gång. Hon hade dammat av tv’n och sedan gett upp.

-Jag kollar inte ens på tv. Säger han.

De hade gjort slut sen.

Vi skrattar tillsammans. Över hans ex och ostädbara lägenheter. Över hans morfar som en gång lagt ett konstverk värt flera miljoner i en svart sopsäck och sedan glömt bort det i trettio år.
Jag vill vara kvar i hans värld känner jag. I detta otvugna nu där jag bara kan vara jag. Denna bisarra plats utan normer och regler. Detta kaos och överflöd.

Plötsligt ringer telefonen. Han stannar upp i samtalet, lystrar. Blicken med ens fokuserad på något invändigt. Tre signaler går fram. Sedan tyst. Nu ringer det igen.

Han får ett sammanbitet uttryck. Reser sig, griper efter telefonen, svarar. Talar lågmält medan han tar telefonen med sig in i sovrummet, sliter irriterat i förlängningsladden som fastnat i utspridda påsar och kläder.
Samtalet pågar länge. Jag kan bara urskilja tonfall från var jag sitter, inga ord. Han talar med irriterad, uppgiven röst. Jag sitter kvar på min stol, fingrar med min skulpterade, flodhästponny, röker cigaretter och askar i min kaffemugg. Undrar om jag borde gå.

Då avslutas samtalet. Han kommer ut från sovrummet med telefon och ett trassel av förlängningsladd i famnen.
-Jag är ledsen, men jag måste dra… Säger han. Besvikelsen i hans röst känns genuin.
-Det är ok.. Jag skulle ändå gå nu… Jag måste jobba imorgon.. Säger jag
-Jobba? Jaa.. Ja, just det, Säger han som om jag nämnt ett ord han inte riktigt förstår.

Vi gör sällskap ner till tunnelbanan.
-Tack för kaffet.. Säger jag som någon slags konstig neutral avslutning på det jag egentligen inte vill lämna.
-Det var väldigt trevligt, Säger han som en receptionist.
-Jag kanske kommer tillbaka om jag får… en annan dag… Säger jag.
-Du är välkommen.. Fast ring först… I kod.. Säger han
-Kod? Jag ser på honom, inte oförstående. Därför att det känns som om en bit av mig funnit sin plats i hans värld nu. Hittat hem på något sätt. Jag förväntar mig inga förklaringar, bara instruktioner.

-Två signaler… lägg på.. sen kan du ringa upp igen.. Då vet jag att det är du..

-ok.

Sedan skiljs vi åt. Men för ett par ögonblick ser vi varandra över tunnelbaneperrongerna. Jag på väg mot Mariatorget. Hem. Han till Östermalmstorg. Av okänd anledning.
Vi vinkar diskret. Ler.

Klockan är kvart i elva. Tisdag kväll. Mitt tåg kommer först.