Gömd under väglag
finns en utsikt över
bråvikens alla utrymmen.
Där utflykter i sinnet
ligger närmre till hands,
För
det är här
jag hör rytmen i tillvaron,
som dirigerar mitt bröst
och avlägsnar distans.

Jag är en balansgång
likt allt det andra,
en förvirrad yta med
en förmåga att andas.

Och
frihet är egentligen
synonymt med harmoni,
men paradoxalt då
universum är bekväm
i hysteri.
Och vi, dess avbild,
med en förmåga att konstruera,
ändå oförmögna att balansera.
Och blodet bara cirkulerar
i ådror och i
samhällskonstruktioner.

Rastlösheten i
att bara vara vid liv.
Ett universellt medvetande
mynnar ut i små kärl som
söker samband men
växer isär, då allt
ska expandera:
För ju mer vi förtär,
desto mer måste vi
producera.

-