Jag trodde att ni var emot mig, hela Sverige.
Nu vet jag att det var jag, som var emot mig själv.

Så när jag nu flyttar tillbaka, för första gången på sju år, så är det med en slags seger i hjärtat.
"Jag får nog en plats här, jag med".

Åh vad jag ska njuta, av svenska böcker i biblioteket.
Av havregryn.
Visste ni förresten, att de nordiska är de bästa?
I Tyskland är de torra, utan spänst.
I Portugal smakar de knappt.
I Frankrike, existerar de inte ens.
Och åh...

...Åh, vad jag längtar så till de våta stenarna på sommaren.
Långsamt ska jag hoppi, låta vattnet smeka mig varsamt...

Jag är inte rädd längre.
Jag behöver inte vara rädd längre.

För ingenting kan skada mig, mer än mina egna tankar.
Det vet jag nu, när jag återvänder.
Tänk att få smaka på det ordet (jag låter det stanna nu):
återvänder.
Till det som egentligen har funnits där hela tiden:
hemmet. I hjärtat.
Till det som ska bli min yttre värld.

Jag har skapat en inre nu som jag är nöjd med, byggd av den trygghet som fått ta plats i mig.
Men med den yttre finns det att göra:
jag hoppas att den kan bli lika vacker.