Jag säger att jag vill vara som dig. På kanten till vansinnet. På kortsidan nästan under kanten. En fot över stupet. Men det är ingen som vill det längre. Du har blivit äcklig och gammal. Med handen innanför byxorna. Otillåtande och utsvävande.

De säger att du tappade bort dig. De säger att de vet allt om dig. Som att du gillar leopardbananer och bleka stränder. Som att det skulle säga något om dig. Din kärlek till kontrasterna. Det svarta. Det vita. Natten. Dagen. Svälten. Överflödet.

Du är en sådan som människor pratar om. Vågar inte se dig i ögonen. Beundrad på avstånd. Jag måste ta mig närmre vansinnet.

Jag orkar inte denna förbannade lycka. Den steker hål på mig. Genom vita linneskjortor in på midsommarhuden. Den förgör mig. En nöjd människa är bara en luddig kontur. Du tar på dig ett par fula pilotglasögon för att motverka dagen. Vad ska man göra för att klara av den?

Alternativ 1: Glöm bort tiden. Förstör alla klockor. Sov tills du inte orkar mer och drick endast vatten.

Alternativ 2: Lägg omsorgsfullt din kropp i varma myrar. Titta på solen medan den klättrar över himlen. Tills kvällen kommer du att vara död.

Alternativ 3: En tidig start. Låt kroppen arbeta. Sortera grus eller sand. Klä dig i dina vackraste kläder. Klä av dig. Gå naken mot staden. Räkna alla du möter och glöm dem aldrig.