Mina olika jag tävlar om att överträffa varandra. Det ena av dem är överdriven optimist och särdeles godtroget, medan mitt andra jag då är helgjuten pessimist och aldrig tar någon på orden med att vara sig själv eller på något sätt en godtagbar bekantskap. I mitten står jag själv med ett träsvärd i ena handen och en blyertspenna i den andra, parerandes och duckandes för de projektiler som skickas ut av dessa två just beskrivna antagonister som hela tiden strider om min uppmärksamhet och lojalitet. Förvirrande i sanning. Att svamla, är ibland bästa försvar. Även om jag ofta nog försöker föra en seriös dialog med mig själv. Ute och rent offentligt har jag i stort sett alltid mobilen mot örat. Och det alldeles oavsett om det just vid tillfället ifråga befinner sig en levande individ i den andra änden eller inte. Man kan få huvudvärk eller nervsammanbrott för mindre och då kan det ibland hjälpa med att ta en tablett. Exempelvis en halstablett, som åtminstone hjälper till att få igång saliven i munnen samt som motvikt till den fadda smaken efter någon billig lunchmåltid.