Jag minns hur jag brukade darra innan jag satte igång och hur spännande det var, men jag har blivit så van, det är inte längre någon kick.

Jag minns hur du brukade ringa och fråga om vi skulle träffas och jag var så på, men jag har blivit så van, det är inget nytt.

Jag minns hur nervös jag var när jag publicera min första text, den var så helig för mig och jag satt ut den för alla att se. Men nu är jag van.

Jag minns hur det kändes, jag saknar känslan. Nu är den så konstant. Som att andas, gå ut med hunden, städa ur skåpen, diska disken, leva livet, dag för dag.