dramatiskt flämtande nätter i Europas törstande esplanader
bomberna ilar och monumenten ler så djupt och vackert
som att de menar väl
människorna lyser upp av glädje
de älskar den rena känslan där allt är svart eller vitt
färgfilmer anses som verklighet
men balans är en vag viskning under sadistiska piskrapp

i tjut och skri blixtrar sirenerna förbi
nu är den närmaste alliansen utan medicin
ambulansen kan inte ta emot människor som saknar tillit
de skall aldrig vila i frid
tänk om någon lämnar?
lämnar det vi saknade när vi målade en tavla på vårt uråldriga stativ
så vi slutar måla och säljer våra liv

så skänk ungdomens naivitet
där smulterös smekande solstrålar berör ens oskyldiga sken
skänk månens mystik i barfota fötter och friska steg
där destruktiviteten inte fått syn på en
ibland ger man upp och ser
att eviga nätters nyfödda djup
inte finns mer

det är omöjligt att sluta tvätta tänderna i taggtråds rep
erkänna man älskar smaken av järn som blodet ger
när det fyller delen vi förlorat i vår själ
en kort sekund i en evighet

släng stenar i köpcentrets smutsiga skyltfönster
se närmare på de varor man aldrig kommer få ge
slå sönder speglarna och sängens oavbrutna ro
visa vad man känner och säg det är konst
komma ihåg att aldrig säga förlåt
det är resten som inte kan förstå

blinka du lilla stjärna ljusår bort
Europas ringlande maskar format av nattens sken gör en blind och blek
ilandet av bomberna når närmare
de slår ner
Europas esplanader blir tomma
människorna klappar i händerna och ler
det är om en par sekunder det inte mera är en lek
då är det mycket försent
leken är allvar och allvaret en lek
det förstår man bara imorgon
jag vet att du vet

så du ljusblåa himmel när du väl flyter förbi
ta oss med, låt oss se allt du ser
allt är obetydligt när vi har ett samspel
så skänk en evig sommardag
tysta sinnets tunga ord
när bomberna ilar
där Europas esplanader vilar
och monumenten ler
de vill så väl