Jag vill inte förlora det lilla hoppet jag har kvar.
Känns som jag går sönder i tusentals bitar.
Vet inte vart, åt vilket håll jag ska vända mig mot?
Mitt inre skriker av smärta och tårar bara rinner
längs mina kinder.

Till och med mina ögon är trötta på mig.
Vad och hur än jag gör slår tankarna mig
som äter upp mitt inombords och det enda
jag kan göra är att gråta.

Trodde inte det skulle vara så svårt.
Känns som jag inte finner mitt ljus i tunneln
vågar inte titta mer, vill blunda
för verkligheten, för smärtan.

Gör så ont!