Du har trasat sönder mig gång på gång. Du har lämnat mig som ett överkört djur längs vägkanten. Du har spottat på mig, hånat mig och tryckt ner mig så långt ner i botten att det inte längre finns någon väg upp. Du har svikit mig så många gånger och krossat allt jag står för. En gång var mitt liv något vackert, som en sådan där gammaldags spegel med snirkliga ramar. Ett vackert ting som speglar andra vackra ting.
För så många år sedan fanns där i spegeln en leende nioårig flicka med hela livet framför sig. Hur skulle hon kunna veta att det som väntade henne var allt annat än det hon trott? Att hon skulle upptäcka att det faktiskt finns ett helvete. Att hon skulle få sin egen tron i isoleringens rike. Den nioåriga flickan hade aldrig kunnat ana att de nästkommande tio åren skulle komma att bli en kamp mellan liv och död. Hon har ingen aning där hon står i sin sommarklänning att hon snart kommer att gömma sin kropp under långärmade tröjor. Hon vet inte att hundratals vita ränder kommer att pryda hennes kropp för all framtid.
Du förstörde precis allting för mig. Du dränkte min livsglöd, slängde bort mitt hopp och fick mig att vrida mig i smärtor. Du har lekt med mitt liv som spelplan där varje drag drar mig närmre och närmre döden. Du har fått min självkänsla att nå den ultimata bottnen och du bara skrattar åt mig.
Jag ser in i samma spegel, som nu är krossad. Det är inte längre en nioårings blick som ser tillbaka på mig. Det är en ung kvinna, snart 20 år, som med tröttna livlösa ögon ser tillbaka på mig. Men helt plötsligt förändras spegelbilden. Det är samma unga kvinna men ett hånleende pryder hennes läppar och ögonen är iskalla. Det är Du som ser tillbaka på mig. Min största fiende.
Jag själv.