Orubblig står hon med tung och flödande sol som fladdrar i fransar från sina armar.

Hennes andedräkt är jämn och fuktig.
Hennes svepande hand får skogen och sjöarna att huka sig.
Hennes gestalt får oss att flämta och röra oss sakta och liksom försiktigt.

På kvällen sänker hon ned sin röda sol mot skogsbrynet. Hon pressar den nedåt i den torra barrskogen, likt rökaren som pressar ned sin cigarett i askfatet, tills endast en rosa strimma bryter det allt det blåa.

Den magnetiska månen, stor och ebenholtsfärgad, börjar sin färd längs himlavalvet. I sjöns spegel syns nyfikna granar sträcka sig utåt. I mitten av sjön speglar sig stjärnor.

Igår, på natten, var skogen runt sjön mörk och hemlighetsfull. Fladdermöss, grodor och eventuella mörka krafter smög runt de tysta stammarna.

Det nattsvarta vattnet var ljummet och mjukt. Vi simmade ut till mitten av sjön. Vi såg upp mot stjärnorna. Syrsor sjöng från stränderna – så högt att vi för en sekund vibrerade upp mot rymden. Då upplevde vi en sekund som inte slutade åt något håll.