tonåring, svartfärgat hår, ett barn, knappt 15 år.
Snart dags att klättra i karriärstegen, spenderar timmar varje dag framför spegeln, regeln, var aldrig nöjd och dämpa din röst, 5 kuddar i bh:n förstorar dina bröst, tröst, från mamma som säger att det blir bättre sen, det blev det inte, killarna i klassen blev män.
Jag sätter min ner, Svetten i pannan ska få torka, måste orka. Jag ställer mig upp.

Den ångestladdade betygsmatrisen, identitetskrisen, Jag kände mig dum för att jag hellre ville läsa SCUM än Marx och andra män & för att citera ``jag kan inte relatera´´, jag ville hellre gå hem, låsa in mig, organisera mitt känsloliv. För det var väl det som ställde till problem, gjorde mig till klen, jobbig, gapig och spritt språngande galen men hur skulle jag hinna, jag var upptagen med att vara kvinna. Sätter mig ner, svetten i pannan ska få torka, måste orka. Ställer mig upp.

Rakade mig tills jag började blöda, insåg att det var ett sätt att döda på, känslor liksom hår, behövde ingen instruktionsbok, jag var tillräckligt klok. Man pillar ut rakbladet där, och det är så man på samma gång undviker och skapar misär, jag var kär, ensam och fel.kreativ förstörelse, jag krossades för att bli hel. Som idag, jag reste mig för längesen. politiken, än idag är jag besviken, rädd, under kapitalets företrädare, tittar mig i spegeln, känner mig som en klassförrädare. sätter mig ner, svetten i pannan ska få torka, måste orka. Ställer mig upp.

Så jag blev vegan, ett sätt att känna mig närmare human. Dricker vin igen ni undrar var jag var härom dán, jag var hemma. För cynisk för att ta mig i kragen, näringsbristen kändes liksom längst ner i magen eller var det någonting annat, någonting mer?