När jag gick hem häromkvällen stod det två gentlemen, muskulösa nog för att kunna ställa upp som diskuskastare eller brottare i OS och hängde vid min port. Då jag knappat in portens kod i lönndom hängde dessa gossar med in. Jag vägrade helt sonika att välja hissen mest för att se om de skulle hänga på mig hela vägen upp. Trappor finns ju ändå där för att använda. På tredje våningen stannade jag till framför en ytterdörr det stod P. Nilsson på och låtsades leta efter nycklarna medan sorgebarnen flankerade mig hyggligt ett halvt steg bakom. Efter bara några minuter öppnades dörren av en annan muskulös typ, bara att den människan var kvinna. Hon såg på mig med frågande blick som om vi inte alls kände varandra, vilket vi förstås inte alls behövt göra. Sedan jag fått henne att något mer öppna dörren tills hon såg mina ofrivilliga vakthundar kastade hon sina getögon på dem och drog in mig i hallen. De där pojkarna till unga män såg ut att genast vilja följa efter tills de såg att hon höll i en sladd vars andra ände satt inpluggad i vägguttaget. Den sladds ände hon höll i visade upp nakna avklippta ändar av glittrande metall i ljuset från hallens lampa av odimmat glas. Jag antog själv att detta var ett vapen av något slag där dess ammunition uttalas elektricitet. Till sjappen tog de i mänsklig gestalt klädda ulvarna, ned för trapporna och först då porten stängdes, hon dörren sin även låste.