När jag säger att jag sällan ser någon
i arbete då jag ser dem jobba, så beror
det på att det ser alldeles för lätt ut,
sysslan de har att utföra. Som att det

är så vant göra att själva utförandet
ser ut som det kunde göras med ena
handen på ryggen. Ungefär som när
jag själv skriver. Jag har övat på det

så mycket att så fort jag sätter pennan
till papperet det är som om pennan fått
eget liv och själv skriver texterna.
Ytterst sällan behöver jag anstränga

mig stort för att en text ska bli till.
Om det tar emot att skriva så skriver
jag oftast inte. Jag väntar istället tills
jag mår bra och känner mig upplyft,

sprallig, glad och i stor lust att vara
kreativ. Ofta nog kommer texter och
idéer redan innan jag ens lyft pennan
och när jag sedan börjar skriva så flyter

det på som vore jag en skrinnare på
hyggligt plan is eller satt i sadeln och
gav hästen fria tyglar. Ändå påstår en
del människor att arbetet inte alls ska

gå lätt som en dans utan tvärtom det ska
ta en smula emot och själva utmejslandet
ska vara som ett slags lidande som måste
bekämpas och att stå ut med. Som att

springa genom eld och vatten och känna
sig övervinna alla som svårigheter. Och
det där betyder som mest att vi alla har
våra just egna sätt att närma oss arbetets

utförande. Som om ifall jaget inte hade
något att kämpa för och mot, segern inte
skulle vara lika god eller söt, så eftertraktad.
Det är på så sätt något högst personligt.