Det börjar alltid så bra. Och det bästa med början är att den kräver så lite. Ett ord får världen att skimra i rosa, en lätt beröring laddar en som ett batteri och skratten ramlar som diamanter ur ens mun. Jag är bra på inledningar. Väldigt bra. Slut däremot? Nej dom förstår jag inte alls.

Du förstår, jag är en sån där som krampaktigt håller kvar. Det spelar inte så stor roll vad, dåligt eller bra. Jag bänder, böjer, skär bort och lägger till för att vara till lags. Jag har alltid varit så stolt över det. Sett mig själv som en kärlekens Rosa Parks. När alla andra hade rest sig och gått, då sitter jag envist kvar.

Och jag har förstått. Ingen har nog varit så förstående som jag. Har väntat i timmar, bokat om besök, ihärdigt lyssnat på tystnaden när du aldrig ringde som du sa. "Det är lugnt" säger jag. Och du lär dig, tänjer på gränserna. Blir senare, bokar om oftare och mellan samtalen går det allt fler dar. Och jag pusslar, vrider och lider lite till.

Och sen tar det slut. Och du säger att förlusten är din. Men varför är det då jag som bär det brustna hjärtat? Trasig igen. Med en liten skillnad mot förut, den här gången var det jag som bröt mig ut. Kanske har jag växt en bit, lärt mig att ibland är det starkaste inte att hålla kvar utan att släppa tag. Att det är skillnad på att vara lycklig och bara vilja ha.


Hur som helst, hejdå. Ta hand om dig, tack för allt, ha det bra.