Jag har ställt mig på knä i gräset bredvid min collie Lucas, som sitter på bakbenen. Vi ska bli fotograferade. Hans tunga hänger ut. Han flämtar och jag smeker hans långa nos.

”Titta framåt båda två!” säger mamma.

Jag håller huvudet tätt intill Lucas och kameran klickar till. Vi är nära husgaveln. Två våningar upp finns fönstret till vårt rum. Det som vi snart ska sluta bo i. Jag är trött på de barnsliga gardinerna med John Blundfigurer i olika färger, och jag tänker ge bort en massa leksaker till småbarnen, som brukar hålla till uppe vid sandlådan. Alla mina stora Beatlesbilder däremot vill jag ha kvar, och bilden av engelska fotbollslandslaget tänker jag också sätta upp igen i vårt nya rum. De vann VM. Finalen mot Västtyskland var urspännande.

”Vi tar ett till för säkerhets skull!” tycker mamma.
”Varför då? Vi kan väl ta massor av nya kort på Lucas när vi flyttat till Ludvika.”

Mamma svarar inte. Hon knäpper bara på nytt. Lucas huvud är långt ifrån mitt den här gången, men jag håller i alla fall handen på hans rygg. Den rör sig med varje andetag. Han är också spänd inför flytten.

”Mamma, hur är det egentligen i Ludvika?” undrar jag. ”Är det väldigt olikt Sundsvall?”
”Ja, Ludvika ligger i inlandet. Så vi kommer nog att sakna havet båda två. Men det finns stora sjöar kring stan.”
”Lucas kommer också att sakna havet. Han älskar ju att bada i det.”

Jag börjar leka med honom. Hos faster och mina kusiner var det roligt. Deras grönlandshund Butter och Lucas kom väl överens. Fast egentligen är de helt olika. Butter morrar ofta och visar aldrig att han vill bli kelad med. Lucas älskar när man kramar honom eller kastar bollen till honom som nu. Han rullar den tillbaka mot mig med nosen.

Mamma tittar på oss. Hennes ansikte är blekt och håret har permanentkrull. Tycker illa om hennes gula blus och de pepitamönstrade byxorna. Klänning passar hon bättre i.
”Martin, kan ni lugna er en liten stund! Måste berätta något för dig. Borde ha gjort det tidigare, men du vet hur svårt det är för mig varje gång jag måste göra dig ledsen.”
”Ledsen. För vadå? Jag vet redan att pappa har träffat någon som heter Maud.”
”Det är inte din pappa det gäller nu. Vi får besök fram emot kvällen av en polis. Han är väldigt snäll och han har tre döttrar, som han bryr sig mycket om. Hans fru dog för ett par månader sedan, så dom har ingen mamma längre.”

Klart att jag tycker synd om de där flickorna, men mamma kan väl vara tyst nu. Vill mycket hellre leka med Lucas, än lyssna på ännu fler tråkiga saker. Han är min äventyrshund. I Ludvika hittar vi säkert nya skogar, där det finns mystiska ödehus och fullgubbar, som vi kan smyga på.
”Du måste lyssna!”

Måste jag inte alls. Jag håller i Lucas framtassar och ser in i hans snälla ögon. Råkar vi ut för sådana farligheter, som det brukar vara i äventyrsböcker, behöver jag inte vara rädd. Inga tjuvar och smugglare i världen rår på honom och mig.

”Martin, vi kan inte ha kvar Lucas. Jag trodde det kanske kunde gå vägen först, men jag vet nu hur lite din pappa vill betala i underhåll. Så det blir bara du och jag som flyttar till Ludvika.”

Jag lägger mig ned i gräset. Aldrig mer ska jag springa hem på frukostrasten, för att rasta honom. När jag börjar i min nya skola, finns det inte något intressant att berätta. Med en stor fin hund skulle jag ha varit något. Andra barn skulle ha blivit nyfikna på mig. Men att vara ensam och bara ha en förälder, är inte ett dugg märkvärdigt.

Ilskan finns under mig. Den är en vulkankrater, som jag ligger och täcker igen. Mamma får inte börja gråta igen, som hon gjorde när pappa slog henne. Nej, hon får aldrig mer bli ledsen.

Marken luktar illa. Solen är hemsk som lyser så starkt. Men allra starkast är hettan underifrån. Lavan vill ut. Den vill kasta bort mig från kratern och spruta över mamma.

Hennes röst låter inte längre som den är på riktigt.
”Polisen och hans döttrar ska få ta hand om honom. Självklart kommer han att sakna dig först, men sedan märker han nog hur snälla dom där andra barnen är. Du ska inte känna att du sviker honom. På sitt sätt kommer han att minnas dig. Förresten får du ju resa upp hit ibland och träffa pappa, och då kan du träffa Lucas också.”
”Tyst! Mamma, säg inget mer! Var bara tyst!”

Hon går sin väg, som man måste göra när det är vulkanvarning. Hon känner nog att jag vill skrika, lika högt som vaktmästaren gjorde den där dagen i april, då jag och Lucas sprang på nysått gräs.

En sträv tunga slickar mig i ansiktet. Det luktar gott om Lucas och hans kropp är varmare och mjukare än någonsin.

Han var bara en liten valp, när jag fick honom. Skakade av rädsla i bilen, medan vi for hem med honom från kenneln. Mamma och pappa lovade börja om på nytt. Vi skulle flytta till en villa. För Lucas skulle ju växa och bli stor, och hundar som han mår bättre om de har en egen tomt att vara på, istället för små fjuttiga gräsmattor kring ett hyreshusområde.

Jag är säker på att Lucas lyssnar och förstår. Han låter bli att vifta på svansen och hans ögon har blivit sorgsna. Jag pussar honom på nosen.

Vad ska man säga till sin bästa vän när vi snart måste skiljas? Att det var mycket värre att lyssna på mammas och pappas gräl, innan han fanns. Hoppas han slipper höra fler gräl nu.

En bit ifrån oss finns en vit mur. Den är högre än jag och den går runt den stora tomten, där en rik affärsman byggt sin lyxvilla . För att komma in måste man passera bevakade grindar. Undrar hur det skulle vara att bo så. Att ha sin hund på ett stort område, där man är skyddad från inkräktare. Där man kan resa indiantält, leka kurragömma, kasta bollar och svalka sig i plaskdammen.

Jag blundar och ser framför mig hur en polisbil kör fram till grindarna. Hör inom mig vad polisen och vakten säger till varann.
”Släpp in mig, jag ska hämta Lucas!”
”Kommer inte på fråga! Den hunden tillhör pojken som bor här och dom ska alltid vara tillsammans.”
”Vad är det för dumheter? Ser ni inte att jag är polis?”
”Spelar ingen roll! Här kan inte ens en polis ta ifrån en pojke hans hund.”

Vaktens röst är ganska lik pappas.

Jag brukar älska mammas ugnspannkaka. Ändå blir mer än hälften kvar på plåten vid middagen. Snart kommer en dörrsignal att höras. Jag sitter i den blå soffan i vardagsrummet. I hörnet invid mig finns akvariet. Där simmar guppyn och små röda svärdbärare. Ibland har jag fått ligga och titta på dem, när jag varit orolig på nätterna.

Jag minns hur pappa lyfte mig ur sängen och sedan bar mig ut till akvariet. Det är den tryggaste platsen i lägenheten, soffhörnet där man kan finnas hur länge som helst och bara se på fiskarna. Vattnet är klart och fint, för tre sniglar hjälper till med rengöringen. Precis så är det i Medelhavet, har mamma sagt. Man kan se fiskarna hur bra som helst när man tittar ned i det. Så snart vi fått tillräckligt bra ekonomi, tänker hon ta mig med sig på en resa ned till Medelhavet.

Lucas ligger och vilar invid mina fötter. Om det ändå kan låta bli att ringa på dörren! Om den där polisen kan ringa i telefon istället och säga att han ändrat sig! Då kanske mamma också ändrar sig.

Hon öppnar direkt när dörrsingalen hörs.
”Hej! Välkommen!”
”Tack! Vänligt av er att ordna så jag fick komma hit så snabbt.”
”Säg du! Siv heter jag. Det var visst trehundra kronor vi kom överens om.”

Så mycket kostar det alltså att förstöra någons liv. För trehundra kronor kan man slippa allt jobb med att behöva ta hand om tidningar som det kommit bajs och kiss på. Tre månader tog det innan Lucas blev rumsren.

Jag vill inte se det som ska hända nu. Jag lägger mig ned på hundkopplet i soffan och trycker ansiktet mot den runda kudden, som luktar fränt. Mormor har broderat en bild av ett brudpar på den kudden, och under bilden finns en broderad text också. ”Axel och Siv midsommarafton 1949” står det.

Jag hör polisen hälsa på Lucas.
”Hej, gubben! Vad fin du är!”
Ja. Visst är han fin! Den finaste hunden i hela världen. Men det vet man inte när man träffar honom för första gången. Det måste man komma underfund om. För det finaste hos Lucas är inte pälsens granna färger, och det är inte heller ögonen, nosen, tänderna, svansen eller tungan. Det finaste är hans kärlek. Man kan tänka på den och njuta, långt innan man får uppleva den. Man kan se fram emot att få komma hem från skolan och göra honom glad.
”Grabben är visst ledsen”, säger polisen.
”Ja. Men det går över”, säger mamma.

Går över! Hur skulle det kunna gå över? Hon förstår inte vad hon gjort. Hon kan lova hur många Medelhavsresor som helst. Det hjälper inte ett dugg. För Lucas kommer aldrig mer vara hemma och vänta på mig.
”Kanske vi ska ompröva affären?”
”Nej då. Jag har pratat med Martin och förklarat situationen. Barn har lätt att förstå andra barn. Han vet att Lucas får det bra.”
”Ja, mina döttrar kommer att ta väl hand om honom. Det försäkrar jag.”
”Fint! Ska bara se vart kopplet hamnat. Oj då! Martin, kan du… Nehej!”

Jag vägrar lyfta på kroppen. Hon kan gott få känna sig besvärad. Hon andas häftigt, medan hon sliter åt sig kopplet.
”Varsågod!”
Visst! Ta honom bara! Ta ifrån mig min bäste vän! Djävla mamma! Du sa inte att det skulle bli såhär den natten då du och pappa grälade och jag skrek åt er att sluta. Pappa försvann hemifrån och du höll om mig och lovade att jag visst skulle få behålla Lucas.

Jag gråter och Lucas börjar gnälla. Hans nya husse har hes röst.
”Sådär, gubben! Jag tycker redan om dig, ska du veta, och du kommer att få se mycket nytt och spännande. Vi har sommarställe ute i skärgården. Mina flickor kan vara lite ängsliga ibland när dom är där, för det finns gott om orm. Med dig kommer dom att känna sig tryggare.”

Mamma vill hålla om mig, men varför ska jag gå med på det? Hon kunde ha bett Lucas och mig om hjälp när pappa slog henne. Vi kunde ha hindrat det tillsammans.

Jag tittar upp. Lucas stretar i kopplet. Den stora polisen böjer sig ned och klappar honom. Det tycker han inte alls om. Och undra på det. Klart att det är otäckt, att en snaggad gubbe i svarta byxor och svart skinnjacka plötsligt bara kommer för att hämta en.

Han ser inte ut som en polis. Blekt ansikte, slokmustasch och långa fingrar. Typisk tjuv.

”Sluta morra, Lucas!” befaller mamma.

För mig får han gärna morra och yla hur högt som helst. Ja, han kan till och med få bita den blekfisiga tjuven. Lite grann i varje fall. Han drar i Lucas koppel med bägge händerna och får honom med sig ända fram till halldörren. Jag reser mig upp och rusar fram till min hund.
”Lucas!”

För en kort stund kan jag blunda, känna värmen från hans kropp och se en tomt med murar omkring, som ingen ovälkommen tar sig förbi. Jag kan se mig själv skrattande bli jagad av Lucas bland äppelträd och rabarberplanteringar. Sedan öppnar jag ögonen igen och släpper greppet.

Lucas gnäller, slirar med tassarna på parketten och stretar i kopplet. Jag kastar mig i soffan och hör ytterdörren öppnas. Jag vet att jag inte får ropa:
”Kom tillbaka!”

Om mamma kan ändra sig. Då kommer Lucas inspringande. Då slickar han mitt ansikte.

Dörren slår igen. Bara mamma kommer tillbaka. Hon smeker mitt hår.
”Du har haft det jobbigt, och jag har haft det jobbigt. Men allt kommer att bli annorlunda. I Ludvika får vi det bra. Promise.”