Jag tillbringade sex år av mitt liv i ett vaxkabinett, där döda familjemedlemmar och vänner stod uppställda och där framtiden blev ointressant för mig.

Deras tragedier gjorde mig till en zombie, för när jag öppnade dörren och gick ut ur vaxkabinettet fanns det aldrig några levande människor som berörde mig.

Du ändrade på det. Du fick mig att bry mig om någon igen.

När jag lärde den känna den underbara tjej du är, ville jag se till att tobaken inte skulle få döda dig. Och genom detta möte blev jag levande igen och stod upp på nytt för pojken inom mig själv, som älskar dig så innerligt.

Och jag gav ord åt min bror. Åt den ånger jag vet att han kände, när han förstod att han slutat röka alldeles för sent.

Därför har mitt vaxkabinett förvandlats. Dockorna står inte bara och stirrar uttryckslöst längre. Jag tar dit besökare varje dag, och när jag berättar min brors historia för dem kan jag se ångern i hans ögon.

Du har gett dockorna liv. Du får mig att vilja berätta deras historier, så att framtida generationer skall kunna lära av dem.

Ja, du gav mig insikten att jag mest av allt är författare, och inte får slösa mer med den tid som jag har kvar av mitt liv.