Jag har aldrig gått in i den själv, den där väggen som folk pratar om. Men jag har sett den i ögonvrån. Jag har slagit näven i den och vänt ryggen till. Men jag är livrädd att den en dag när jag minst anar ska torna upp sig mitt framför mig och att jag då kommer att springa för fort.

Det tar ofantligt med energi att hela tiden kämpa för att anpassa sig och varsamt försöka täcka över det som är delar av en själv. För att kunna passa in i samhället, för att kunna leva upp till de krav andra förväntar sig att jag ska klara av. Hur jag förväntas vara.