Jag avgudar dig på håll. Men jag bär med dig i mitt inre. Mitt hopp om dig, har fått mig att se bortom vanliga gränser. För det strålar ett ljus från det håll där du bor, visst är det den stjärnan som glänser.

En förförisk vind sveper in. Jag lutar huvudet bak, sluter ögonen och drar luften in. Jag har dig hos mig. Nu är du verklig, jag känner din varma omfamning, din ömma beröring.
När jag öppnar ögonen, är du borta. Jag pustar ut av sorg. För vinden försvann, vinden tog dig åter. Vart är du på väg, ser du inte att jag gråter.

-LordJanVonSchwedenJA