Min själ är is.
Jag lever i ett snötäckt landskap.
Jag letar efter liv...
Men med allt mitt letande,
all min ansträngning är
i onödan.
Jag finner ingen.
Jag är ensam.
Övergiven..?
Förlorad..?
Jag tänker... när kommer solen och
värmen till min själ.
Jag drömmer mig bort och ser hur dom
mörka molnen skingrar sig, snö flingor som isande faller
försvinner i tomma intet.. timar bort.
Det snötäckta landskapet förvandlas
till en grönskande äng och solen lyser varmt.
När jag öppnar ögonen igen är det samma landskap
som förr.
Isande snö inget slut ingen början.
Så fortsätter jag att vandra.
I evighet.
Som en trött drottning bär jag min tunga krona
på vägen.
Ler för att inte visa för mig själv att jag är ensam.
Men jag är för evigt..
En Isdrottning.