Jag ligger så länge i den bruna gyttjan att hösten går över till vår.

Blommorna slår ut och fåglarna sätter sig i träden ovanför mig. Skymmer sikten för himlavalvet. Hindrar mig från att drömma mig ut i rymden.

Stjärnor och kometer. Frihet, svävande lemmar. En superhjälte på nya uppdrag.
En blå mantel, alltid i samma färg som himlen vi ser från staden. Den gråa staden, den gråa iskalla staden.

Hårda ord, sparkar, slag.

Fantasierna rusar vidare utan förhinder. Lämnar mig liggande i den bruna gyttjan. Lämnar mig och tar till flykt.
Ut, en bit av vinden som vänder sig åt fel håll. Fläktar som får fåglarna att lyfta från grenarna för några sekunder. Låter mig se himlen.

En idiotisk dröm, precis som drömmen om livet.